Friheten att välja, eller vadå?

Min utbildning är ett av alla dessa resursfattiga sociologiska magisterprogram som varje universitet och högskola i detta land tycks ha en eller ett par av. En sån där utbildning där man får läsa gamla sociologiska gubbar, lite forskningsmetoder och plugga in tvärvetenskapliga postmoderna samhällsteorier för att bli adekvat rustad för en framtid som anställd på kanske försäkringskassan, socialen eller som arbetslös akademiker. Universitetet själv hävdar att man genom min utbildning utbildar unik kompetens som behövs i vårt komplicerade samhälle och det kanske är sant, vad vet jag. Vi lär oss ju onekligen en del intressant. Kanske finns det till och med en plats på arbetsmarknaden för (några av) oss med. Jag hoppas det, annars har jag gjort en lite dålig affär... Vad jag däremot vet är att jag och många av mina klasskamrater har lite svårt att utskilja denna framtida arbetsmarknad när vi försöker oss på att snegla in i framtiden. Vi är hänvisade till att ”skapa vår egen kompetens”, som en reklambroschyr för utbildningen så fint uttrycker det och på så sätt hitta vår arbetsmarknad. Ingen vet vilka vi är eller vad vi gör. Vi uppmanas att profilera oss och lära oss det som vi tror är viktigt och säljbart på arbetsmarknaden, vi ska forma vår utbildning och göra den attraktiv och säljbar, för att kompensera för bristen av tydlighet i utbildningen och för bristen på föreläsningar.

Frågan är nu vad denna avsaknad av föreläsningar och ett tydligt mål med utbildningen innebär för oss som pluggar. Det innebär exempelvis att vi kan skriva våra uppsatser om lite vad som helst och få dom godkända. Vi kan bli sosstanter eller forskare, fritidsledare eller ”projektledare”. Det innebär att många går utbildningen ett tag, för att sedan hoppa av för att den inte verkar leda någon vart. Men vad det främst har inneburit för mig som fortsatt plugga den är en sak, nämligen otrygghet. För jag vet inte heller riktigt vart denna utbildning leder. Det är otryggheten i att inte riktigt veta vad man får för sitt CSNlån. Otryggheten i att inte veta om jag, efter fyra år av studier, kommer att stå där med en magisterexamen som inte är värd ett skit. Hela ansvaret för utbildningens framtida marknadsvärde har skjutits över på mina axlar. Jag måste fylla den med ett personligt värde och införliva utbildningen i mig själv för att kunna lyckas. Den ovissa framtiden och den lilla undervisningstiden gör att vi känner att vi måste ta till oss allt vi får lära oss för att inte gå miste om något som kanske kan vara säljbart i framtiden. Istället för att vara ett kunskapspaket, lika för alla, som sedan ger inträde till en viss position på arbetsmarknaden, blir utbildningen ett personligt projekt som du måste få att lyckas på egen hand. Utbildningens öppenhet och luddighet tvingar oss att identifiera oss med den mer än vad vi skulle ha behövt göra om ”alla korten legat på bordet”, om vi visste vad vi blev och vart vi skulle jobba. Då hade vi kunnat förhålla oss mer nyktert till den och identifierat viktigt och oviktigt i vad vi lärde oss. Men nu vet vi inte och måste lägga in mer av oss, vår tid, vårt engagemang i utbildningen, bli en del av den, för att ge den värde. För vi ska sälja vår samlade kompetens och kreativitet, inte vår utbildning. Det individuella i utbildningen gör mig till det som primärt skall formas och sedan säljas, avståndet mellan mig och utbildningen och därmed mellan mig och jobbet verkar försvinna. Det verkar som att vi alla ska fördjupa oss i de frågor som ligger oss ”närmast hjärtat”, för att ge vår examen en unik touch av individualitet, av äkthet, som sedan ska skjutsa oss ut på det underbara livslånga personliga projektet som är Karriären. Vad är detta om inte ett under av disciplin? Istället för att på armlängds avstånd kunna se sin utbildning för vad den är, en utbildning för ett jobb, blir utbildningen en del av dig som du som individ bär upp med dina egna kvalitéer och dinegen personlighet.

Jag började denna utbildning på grund av ett genuint intresse för det omgivande samhället, med någon slags die hard-attityd om att jag sket i framtida möjligheter på arbetsmarknaden, jag vill bara plugga nått kul. Nu är mitt intresse sjanghajat och förvandlat till min utbildning, min utbildning för lönearbete. Nu står jag här och måste göra det bästa av denna anonyma utbildning för att kunna få nått jobb på den för att betala en kvarts mille i studielån. Mitt intresse kan helt plötsligt lyckas eller misslyckas, för när studenten blir sin utbildning misslyckas studenten, inte utbildningen, på arbetsmarknaden. Utbildning till lönearbete förtäckt som Ditt Livs Val. Den underbara individualismen som döljer skogen med hjälp av alla träden och får oss att se individer istället för strukturer, personliga projekt istället för utbildningsverktyg och efterfråga på arbetsmarknaden.

Lite tankar från lärarutbildningen i Malmö

Jag går på lärarutbildningen i Malmö och ska bli förskollärare. Alltså en sån där som har till uppdrag att forma den framtida arbetskraften utifrån samhällets krav.

Just nu läser jag dom så kallade ”sidoämnena” (fristående kurser inom programmet) och har precis avslutat en kurs som heter ”NO från början”; för dom som ska jobba med barn i förskolan och grundskolans tidigare år.

Att undersöka var kontrollen brister

Efter ett par veckor på ovan nämnda kurs fick jag fått känslan av att det var ganska lugnt. Från början var jag lite stressad – mest över att vi hela tiden blev pålagda en massa olika smågrejor. Det tillsammans med dom stora uppgifterna kändes som mycket att hålla reda på.

Jag började med en del riktigt små grejor, som att inte gå in och skriva en presentation om mej själv på Internetforumet, att inte gå in och godkänna protokoll från basgruppen (vilket f.ö. ingen i basgruppen gjorde), att inte gå in och skriva observationer av hösttecken etc. Och – inget hände. Nice, tänkte jag. Det här ska jag fortsätta med. Vågade mej på en lite större grej efter ett par veckor till: Vi ombads skriva en liten text med skönlitterärt stuk om en tvådagarsutflykt som vi var iväg på hela kursen. Jag tyckte det kändes totalt meningslöst (särskilt eftersom syftet enbart verkade vara att någon administrativ personal skulle kolla på texterna och välja ut någon som får vara med på högskolans hemsida. Wow. Min lycka vore gjord. Att få argumentera för utomhuspedagogik för skolans studenter, och kanske ett par utomstående liksom.) I vilket fall så sket jag alltså i uppgiften. Och uppmuntrade även mina kamrater i min ”basgrupp” att göra samma sak, vilket de tyvärr inte nappade på.

Inget hände dock, och jag antar att om läraren hade haft koll så skulle hon sagt till mej att skriva den. Hon verkade inte va typen som ville sätta dit en, som skulle komma i slutet på kursen och säga att man inte får godkänt för en sån sak. (Såg såklart till att göra vissa av dom där skitgrejorna i alla fall, när man ändå satt framför en dator och råkade komma ihåg dom. Men jag gjorde dom jävligt slarvigt, verkligen bara för sakens skull.)

Det finns säkert en del sånna här lärare ute på andra utbildningsanstalter också, så undersök hur din lärare är, sedan kan du ta ställning till vad du ska ha för förhållningssätt.

Tentor, närvaro, samarbete

Vi fick också se förra årets tenta, för att vi skulle veta vilken typ av frågor dom kommer att ställa. Detta verkar inte vara så ovanligt, tyckte faktiskt att jag hörde något om att dom har skyldighet att låta en få se den förra. I vilket fall är det något som underlättar mycket för en själv, så det är värt att kolla upp eller om det är möjligt i din situation – helt enkelt ställa krav på att man ska få se den.

Något annat att kolla efter är ifall läraren har koll på närvaron. På den kurs jag gick nu hade inte läraren det, trots att närvaron var ”obligatorisk”.

Ett annat tips för att göra studierna mer drägliga är att arbeta tillsammans: kopiera kurslitteratur ihop, plugga tillsammans inför salstentor, diskutera när man skriver uppsatser, hemtentor etc. Det är lättare att tillsammans komma fram till vad som antagligen krävs av er. Ofta har klasskamrater inget emot att samarbeta – det gynnar ju båda, och ger er större chans att klara er. Dock kan ett problem vara att folk undrar ”Får man verkligen göra så här?”. Våra lärare har dock ofta uppmuntrat det, men om man inte har det så väl förspänt kan man alltid använda lugnande argument som att: ”Vi kommer ’lära oss’ mer” och ”Ingen kommer ändå märka det” (eftersom vi naturligtvis i slutändan inte skriver samma sak på våra tentor).

Det som var positivt i min ”basgrupp” under den här kursen var att ambitionsnivån var låg; man behövde inte tillbringa långa dagar i skolan för att jobba på någon tråkig text tillsammans. Problemet var dock att nivån var lite för låg, på grund av att två personer var osolidariska och satte helt enkelt agendan för hur vi skulle arbeta. Jag hade velat lära mig mer tillsammans med dom, istället för att sitta och plugga på egen hand, särskilt sånt man ändå måste lära sig; det går ju lättare och är roligare att lära tillsammans. Tycker jag i alla fall.

Jag löste problemet genom att bilda den allians jag kunde – med den fjärde personen i gruppen, som var jävligt schysst. Och jag upplevde att vi efter ett tag kom fram till en ganska gemensam ambitionsnivå.

Kampen är inte alltid mot läraren

I allt ovanstående blir jag påmind om att kampen inte måste ske MOT läraren. Det är främst en kamp mot det kapitalistiska systemet, som försöker få mej att jag bli en duktig och framför allt lydig förskollärare. En arbetare som inte tänker själv utan bara gör det hon blivit tillsagd på utbildningen/arbetsplatsen.

Folk verkar göra detta väldigt lite i skolan; det är så många studenter som bara verkar rapa upp exakt det läraren sagt, eller det som står i boken. Alltså är det ett slag mot det här systemet bara att tänka själv. Att lära sej det man själv tycker är viktigt och tror att man kommer ha nytta av. T.ex. att försöka välja bort den ideologi lärarutbildningen försöker proppa oss fulla av.

Och detta är inte bara för att göra vår egen situation drägligare utan är också grundläggande om vi vill försöka skapa en framtida arbetskraft som kan kämpa för bättre livsvillkor. Då kan vi inte bara blint följa läroplanerna, utan måste tänka själva - plocka ut det som är viktigt ur dem. T.ex. att barnen ska lära sig samarbeta; så att de blir kan bli solidariska med sina KLASSkamrater :)

Om du har liknande erfarenheter, eller funderingar - hör av dej!

Av: Alice

Drömmen bort från lönearbetet

Det vilar något osmakligt över frågeställningen: ”Vad ska du bli när du blir stor?”. En mer ärlig formulering skulle vara: ”Vilken del av lönearbetet ska du identifiera dig med, presentera dig som och binda hela din personlighet runt, lille vän?”.

Själv visste jag inte, Pontus räckte gott. Jag ville fortsätta vara en gudssökande, drömmande och kreativ varelse. Någon som finner glädje i lek, kärlek och omtanke för mina nära, inte i måsten eller krav. Känslan satt kvar hela barndomen, även om jag aldrig formulerade den i ord.

Ungefär tio år efter att jag fått frågan för första gången, låg jag och min jämngamla bror och övernattade i en husvagn på tomten. Den var sunkig som fan, med chipspåsar och läskflaskor överallt. Vi hade inget rinnande vatten eller toalett, men det gjorde inget. Det var värt mödan att springa in till huset i kylan, vi hade en fristad. I husvagnen diskuterade vi allt mellan himmel och jord, mellan skateboard och onani, men oftast tittade vi bara på film och tjuvsnusade.

Så när jag låg där ute och tänkte på hur gott det hade varit med pizza, fällde min bror en kommentar som bränt sig fast innanför pannan för gott: ”Fan Pontus, jag kan inte se mig själv med ett yrke. Jag kan inte fatta att jag någonsin kommer att arbeta.”. Och där låg jag i mina alldeles för stora byxor och ännu större mössa och fattade precis varför jag hatade skolan. Ingen sociolog eller pedagog i hela världen hade kunnat förklara det bättre. Jag ville inte ha något jävla jobb, och i skolan går vi för att få ett jobb. Att jag inte sett det tidigare…

Tio år av utvecklingssamtal, syokonsulentmöten och strökurser senare så är jag fast. Om några år så är jag färdig lärare. Klockan kommer att ringa klockan sju varje morgon och jag kommer att rätta uppsatser framför teven varje kväll. Vid fyrtio kommer min fru att lämna mig efter att jag varit otrogen på en yrkeskonferens, och när jag några år senare går på min första blindträff, vet kvinnan redan efter några minuter att jag arbetar med ungdomar och att jag tjänar fruktansvärt dåligt. Först därefter får hon reda på att jag gillar träning, thaimat, kaffe och choklad. Pontus kommer successivt att förvandlas till ”läraren” eller ännu värre "magistern".

I ”Skolan som ideologifabrik” har denna process redan diskuterats. Den härskande ideologin förutsätter en lojalitet med produktionsprocessen. I del två har vi även diskuterat generella motståndsstrategier och lösningar att bygga vidare på. Med denna text vill jag istället lägga fokus på de problem vi tampas med, kanske främst för att jag inte klarar av att se bortom dem.

Liksom på de flesta linjer har lärarprogrammet en egen ”fackförening”, en tidning och diverse organisationer som anordnar fester och andra aktiviteter för sina medlemmar. Går vi på studentpartyn så har vi egen färg på overallen, det ska inte råda några tvivel om vad vi pluggar till. På våra almanackor står det ”Lärarförbundet” och i dem har vi fyllt i datum för olika läraraktiviteter.

I klassrummet finns såklart motstånd. Många är trötta på ideologin och uppoffringsmentaliteten. Nästan alla har invändningar mot undervisning och litteratur (se exempelvis ”Kampen om kurslitteraturen”) och vi visar oss många gånger stridsvilliga. Likaså är det inget ovanligt att vi hyser förhoppningar om att kunna förändra lärarsituationen, att skapa ett trevligare klassrum. Men som med all klasskamp är det bara en kamp mot formen och inte arbetet i sig.

Liberalerna säger att det är människovidrigt med barnarbete. Endast en sadist kan vara sjuk nog att klä dessa oförstörda varelser i disciplinens och likgiltighetens uniform. Jag säger det motsatta: det sanno pervot måste vara den som med hjälp av barnets ögon kan se lönearbetets tyranni, samtidigt som hon passivt accepterar det som enda möjliga livsföring för sig själv och sina medmänniskor.

Därför frågar jag: vad hände med kampen bort från lönearbetet?

Kampen om kurslitteraturen

Redan första dagen på campus kändes det, universitetsvärlden är ett ungdomsdagis för den kvasiintellektuella medelklassen. Men mitt program skiljer sig lite från andra i det avseendet, eftersom många av oss är från arbetarklassen och därmed vana vid att tänka praktiskt. Det vi vill läsa ska vara konkret och användbart, annat avfärdas som flum. Tyvärr visar det sig alltför ofta att kurslitteraturen bara fokuserar på meningslösheter och teoretiskt forskartugg. Konflikter blir oundvikliga…


Några slavar, andra softar. Alla förlorar.

Nu är inte alla från arbetarklassen. Många, speciellt bland medelklassarna, drivs av ett yrkeskall. De tar studieuppgifterna på stort allvar och följer slaviskt och okritiskt ledningens anvisningar. Deras bristande förmåga att förstå sina kamraters måndagsångest är inte bara ett problem under utbildningen, utan den kommer att fortsätta förstöra för oss andra när vi väl börjar jobba.

Men det finns även en hel del slackers, vilka kanske främst glidit in på den låga antagningspoängen. De gör helst så lite som möjligt, och tycks inte heller ha som ambition att förändra utbildningen i någon särskild riktning. De läser litteraturen översiktligt och letar bara lättförstådda citat som underlättar vid examination.

Att bara använda maskning som strategi för en trevligare arbetsplats, bevisar endast att man inte förstått vikten av att vara duktig på sitt arbete. Att exempelvis hugga ved är jobbigt, men det blir dubbelt så jobbigt om man dessutom inte vet hur man använder en yxa. Samma princip gäller naturligtvis för oss, även om vårt slit är teoretiskt.

Sedan slänger vi ut en massa pengar på studierna. Med en bra utbildning kan vi höja priset för arbetsköparen, samtidigt som vi slipper konkurrera med obehöriga arbetare. Det måste vara omöjligt för chefen att hyra in någon annan som tror sig kunna göra vårt jobb lika bra, vilket tyvärr sker idag.

Men alla är naturligtvis inte slackers eller idealister, utan vi är många som fattat grejen. Precis som det suger att jobba, suger det att plugga. Ingen gillar att få sin läsning styrd av ett gäng skäggiga gubbar och kulturkärringar med rödvinsandedräkt. Det är därmed vår skyldighet att göra det bästa av läget och försöka styra utbildningen i en riktning som gynnar oss. Tydligast har det tagit sig uttryck i kravet på mer lärarledda lektioner och fler vettiga föreläsningar..


Vi får läsa skit

Arroganta programansvariga väljer böcker som är näst intill omöjliga att koppla till vårt arbete. Troligtvis är det bara kompisar till de skäggiga gubbarna som skrivit alltihop, för någon annan förklaring till somliga titlar finns det inte. Eftersom de vet att vi måste köpa dem, säljs skräpet dessutom till överpris.

Vi som drabbas protesterar naturligtvis, men utan resultat. Lärarnas auktoritet och veta-bäst-status har gett dem rätt redan från början. Diskussioner om innehållet avslutas alltid med att lärarna ”måste börja sin lektion”. Vår ilska slätas över.

Universitetsledningen känner alltså inget behov av förändring. Medan slavarna gör vad de ska, har latmaskarna sedan länge utvecklat strategier för att ge sken av samma sak. Och över ledningen sitter politikerna och ler över sin goda utbildningsstatistik, vilken de ironiskt nog till största delen har slackergänget att tacka för.

Att vi accepterat förslappningen och kravlösheten har inte skapat utrymmen för eget lärande, utan snarare rationaliserat produktionen. Nu är det billigare och enklare för Kunskapsfabriken att spotta ut akademiker, vilket visserligen inte hade varit hela världen om vi fått en rimlig lön under tiden, men tusenlappar i lån och extraarbeten vittnar om motsatsen.


Men vi känner lukten

Det splittrade klassrumsklimatet gör det svårare att agera som kollektiv, men vi har ändå en hel del att enas runt. Man hör folk muttra surt om böckerna från samtliga läger. Ingen gillar att pröjsa för något man inte har nytta av, inte ens om man bara planerat att läsa det översiktligt: ”Shit va onödigt att slänga ut femhundra på det här.”, ”Boken innehöll ju exakt samma sak som föreläsningen” osv.

I den enigheten finns motstånd. En strategi är att delvis alliera sig med slackergänget: bara läsa litteraturen översiktligt och ge varandra tips på de delar som underlättar vid examination. Klassrumskulturen tillåter det och inte ens slavarna har som vana att moralisera. På så vis frigör vi tid åt oss själva, men det förutsätter ju också att vi använder den till något vettigt.

För att spara pengar lånar vi redan ut böckerna åt varandra, några kopierar. Biblioteken är snålt utrustade, så det har varit en nödvändighet. Hittar vi något vettigt bland smörjan, sprider vi det vidare. På så vis skaffar vi bara titlar som vi själva vill ha till den privata bokhyllan.

Men viktigast är ändå snacket runt det kommande yrkesarbetet. Det har blivit ett alternativ till den institutionaliserade undervisningen, där vi utbyter erfarenheter om hur man gör det trevligare och enklare på jobbet. Många har redan varit ute i arbetslivet, och om inte annat så har alla åtminstone varit ute på praktik. Ingen kommer tomhänt till diskussionerna. Det kan röra sig om allt från rent praktiska uppgifter, till hur man löser personliga konflikter i arbetslagen.

Några av oss har dessutom funderat på att öppet sluta läsa skräpet, att plocka in sådant som känns relevant för oss på en egen litteraturlista istället. Genom att hänvisa till våra egna titlar när vi löser uppgifter, undergräver vi litteraturansvarigas auktoritet. Vi blir herrar över vårt eget kunnande. Problemet är att reaktionära lärare enkelt kan sätta in sanktioner, med underkända betyg och uteblivet studiemedel som följd. Den omedelbara utdelningen måste därför vara bättre för att vi som kollektiv ska våga ta till sådana åtgärder.

Frågan är också om det lönar sig att göra konflikten öppen, åtminstone när styrkeläget ser ut som det gör nu. Kanske underlättar det bara universitetsledningens möjligheter att slå ner det motstånd som finns? Vi kan ju faktiskt redan styra en del av kunskapsutvecklingen själv, genom att gå bortom skolans kontrollerade undervisning. Jag lämnar den frågeställningen öppen och frågar efter liknande erfarenheter istället…

En sak är säker – makten över kunskapen måste bli vår!

Fortsättning följer…

Om skolan som ideologifabrik – del 2

I förra texten om skolan som ideologifabrik framförde vi kortfattat hur skolan blir till en fabrik där vi får lära oss hur vi ska bete oss för att vara snälla och lydiga och inte göra saker för oss själva, utan att den enda utvägen för vår överlevnad är att gå till ett arbete fem dar i veckan.

Skolan är alltså en fabrik och då lever vi uppenbarligen i en tröstlös och maktlös tillvaro som vi inte kan göra något åt?

Självklart inte. Här ska vi nu ta upp hur vi har gjort på våra utbildningar för att försöka motverka denna ideologi. Då alla i redaktionen genomgår olika universitetsutbildningar, så är det främst erfarenheter ifrån dessa typer av utbildningar som vi har. Om du har något att tillägga till detta, eller om du går på gymnasiet eller högstadiet, så är det självklart välkommet med tillägg. Vi har inga färdiga lösningar, utan vill komma i kontakt med andra som befinner sig i samma situation och har andra eller liknande erfarenheter av att kämpa för att lära sig för oss själva.

Vi snackar skit

Vanligast för oss är att snacka skit om kallet och diskutera våra verkliga erfarenheter. Vanligtvis så är de av oss med yrkeserfarenhet betydligt mer benägna att ge sig på kallet. Under raster, mellan lektioner och efter skolan blir det alltid lite snack om vad vi får lära oss och hur det är i verkligheten. Vi gnäller om hur jävla dumma vissa grejor är och har snacket fått gå tillräckligt långt så uppstår det en viss stämning. En tyst överenskommelse med andra ord. Säg att de flesta är överens om att det här snacket om att ”det alltid, alltid är patienten som kommer i förstahand” suger. Att arbetsuppgifterna under kursen där vi ska lära oss det där larvet är löjliga. Ja, då kan vi sänka nivån rejält. Bara göra precis det som är godtagbart. Tillsammans lägga ribban så lågt som det bara går och därmed frigöra tid till vettigare grejor. För alla vet ju att ”det här bara är bullshit som ingen har nån nytta av i arbetslivet”.

Vi tjafsar på lektionstid

Ibland har vi direkt i själva undervisningen gett oss på den här ideologin. På föreläsningar, i seminarier och basgrupper har vi höjt rösten och frågat ”vad fan är det här för ena dumheter? Menar du verkligen att vi lärare alltid skall sätta eleverna över oss själva?”. För det blir ju helt absurt när vi får lära oss att vi blir t.ex. lärare bara för studenternas skull, för lärandet som högre princip. Visst, för det mesta så har vi iaf ett större eller mindre intresse i det här med undervisning MEN i slutändan gör vi ju det för att få stålars så vi kan överleva. Är vi, säg, lärare så betalar skolans byråkrater oss för att utföra ett arbete åt dem. Inte för oss, vi äger inte nån skola. För dem och ingen annan.

Att äga upp programledningen

I diskussioner om ideologin som framförs så framhåller vi framförallt detta. Ett av de mest lyckade exemplen på detta är när ett seminarium slutade i att vi minsann inte kommer gå in extra utan någon kompensation, eftersom det inte är på vårt ansvar att kunden/patienten/eleven ska få service, utan att det är på vår arbetsgivares ansvar att se till att bemanningen är tillräcklig. Om vi vägrar gå in extra så kommer också ansvaret läggas över på arbetsgivaren, som misslyckats med att ge kunden/patienten/eleven en fullgod service. Att vi inte ställer upp för vad som helst, är en av de viktigaste insikter som dykt upp under de år vi befunnit oss i universitetens värld. Allt ifrån att driva med fåniga teoretiker till att kritisera denna inställning att man ständigt måste vara service-minded är angrepp på den rådande ideologin, även om de inte är fullständiga.

Vi vill veta mer

Hur gör du när du försöker lämna den ideologi som pumpas in i oss?

Grekiska lärare och elever kämpar tillsammans

Saxat yelah.net:

Den lärarstrejk och skolockupation utförd av elever som Yelah.net tidigare har skrivit om pågår fortfarande över hela Grekland. Omfånget har ökat och strejkerna och ockupationerna för bättre villkor är inne på sin sjätte vecka.

Kraven som lärarna ställer man ställer är att utbildningssystemet ska få fem procent av BNP, en löneökning, med en minimilön på 1400 euro och mot privatiseringen av utbildningssystemet.

Idag existerar ett system där lärare utvärderas och kontrolleras så att de följer systemet utan att ifrågasätta. Även mot detta förs lärarnas strejk.

I dagsläget ockuperar även skolelever 887 högstadie- och gymnasieskolor samt 30 universitetsfakulteter. Eleverna ställer krav som att femton procent av statsbudgeten skall gå till utbildning, gratis yrkesutbildning vid behov till alla som har avslutat skolan och bättre bekämpning av arbetslösheten. Eleverna kräver också att all högskoleutbildning skall vara offentlig och att få slippa privata intressen i skolan.

Den grekiska TCO utlyser varje vecka en 24 timmar lång strejk. Även många andra förbund inom landets LO har strejkat i solidaritet med lärarna. Stora demonstrationer äger rum i stort sett varje dag.

Föräldrarnas riksförbund (motsvarande Hem och skola) som organiserar alla föräldrarföreningar i hela Grekland planerar nu på måndag en demonstration till stöd för ockupationerna och lärarstrejken utanför utbildningsministeriet i Aten.

Läs mer:
Yelah - Grekland: Över 400 skolor ockuperade
Yelah - Grekland: Studentprotesterna når stormstyrka
Grekland: Konflikten trappas upp
Protestvåg och ockupationer

Döva ockuperar Universitet

Döva studenter över hela Nordamerika är ute och demonstrerar i solidaritet med de som ockuperar Gallaudet University i Washington DC (det enda universitet i världen för enbart döva studenter).

Protesterna drog ingång för 2 veckor sedan när den föraktade presidenten var på ingång. Studenterna stängde helt enkelt ner universitetet genom att blockera alla ingångar och ockupera en av områdets byggnader. De höga herrarna tröttnade på de obstinata döva och under fredagen den 13:e stormade kravallpolis ockupationen och massarresterade 130 av deltagarna. Enligt snutkällor så skall det hära vara den största massaresteringen sedan 60-talet.

Ockupationen är dock återupptagen och döva över hela landet visar sin solidaritet genom att sätta upp små tältstäder precis som studenterna på Gaullet. Över 50 st spridda över hela USA och canada.

Presidenten tycker inte tilltaget är så lajbans och fällde följande bevingade kommentar: "What we are dealing with on campus is anarchy and terrorism".

Gymnasieelever i Chile skrotar försämringar

Chilensk polis plockade fram vattenkanoner och andra trevligheter när de gett sig på protesterande gymnasiestudenter (high school) i Santiago under torsdagen. Protesterna gällde nya skolreformer. Under skärmytslingarna kastades det sten på poliserna och 100 studenter sattes i arrest. De flesta av studenternas krav, skrota studieavgifter mm, hade redan mötts efter de enorma protester som drog fram i maj och juni men är inte nöjda med att de utlovade reformerna tar sån tid.

För att gjuta olja på vågorna så svarar presidenten med att man tänker sätta upp en rådgivande styrelse där studenter skall få sitta med och tycka till om förändringar av skolsystemet. En klassiker när härskarna vill behålla makten. Låta de som det gäller få sitta med och tycka till om misär i utbyte mot att de slutar handla direkt för en bättre situation.

Läs mer:
Libcom: Chilean police and school students clash

Suspekt Alpresa v.3

Under en längre tid har linköpings universitetsområde skräpats ner av helt klart oseriösa och suspekta element. Anslag för en resa till alperna vecka 3 har spikats upp över små hårt slitande ideela föreningars anslag. Den av CIA finansierade Alpina sektionen utlovar "220 km pist, 4 parker och europas kanske bästa offpist". Ja det är ju inget tvivel om saken. De försöker helt enkelt lura ner välbemedlade ungdomar från överklassen till ett rekryteringsläger för al quaida.

När de glada studenterna hoppar ur sin buss kommer de mötas av skäggiga män med kalaschnikovs. Enkel resa till afganistan och random Binladen camp. Krypa under taggråd och öva talkörer dagarna i ända. Det skulle smaka va?!

Men det skiter väl vi i. Det viktiga är att dessa jävla vandaler inte river ner trevliga och ärliga människors anslag. Nån jävla ordning får det vara!

Upplopp i götet

Det har kommit in lite rykten från Göteborgs nordöstra delar. Under natten till igår så vart det strömavbrott och ungdomar började smascha affärscentra, banker och skolor igenom hela Angered. Polisen dök upp och blev tillbakaslagna medels sten och fick förstärkning. "Varenda polisbil i hela göteborg" hade visst nån polis sagt. Sen lugnade det visst ner sig. Polisen och lokala politiker tonar ner det hela och påstår att inget har hänt. Vore ju dumt om folk fick för sig nåt.

Är ju hursomhelst lite roligt med tanke på att folkpartiets ordning och reda styr i skolan nu. Disciplin... Ordning och reda löning på freda' eller om det nu var natten mellan söndag och måndag det skulle vara…

Taket rasade in!

Det är farligt att vara student i Norrköping. Specielt om du studerar till sjuksköterska och tvingas hänga i Drags. På förmiddagen igår så rasade nämligen taket in på en grupp studenter som pysslade med basgruppsarbete. Först damp en massa isolering, damm och småskit ner. Studenterna trodde att hela klassrummet ovan var påväg ner så de slängde sig mot väggarna. Och det var tur det, för sekunden senare dimper en stor jävla ventilationstrumma ner mitt i rummet där studenterna precis suttit. Kunde gått riktigt illa. Två fick uppsöka sjukhus men ingen av de närvarande fick värre skador än blåmärken, damm i ögonen och skrubbsår.

– "Jag är riktigt förbannad. Jag vill att de kollar hela taket. Inte bara rummet där det hände. Det känns inte säkert att vara där."

Säger en av de studenter som klarat sig bäst. Byggnaden är nu avstängd från undervisning och skall säkras under dagen.

Läs mer:
NT: Tak rasade över studenter
NT: Byggnaden stängs av